TPB AFK – man får vad man betalar för

Igår släpptes filmen TPB AFK, för fri nedladdning (för icke-kommersiellt bruk och remix är inte tillåten, Creative Commons Attribution-Non Commercial-No Derivs) . Man försöker även ta betalt för den men det lär vara dödfött. Visst, det kommer alltid att finnas de som vill betala för symbolvärdet, ungefär som att en del donerade pengar till Unni Drougge, författare på dekis, efter att ha laddat ner hennes bok på TPB. I princip ingen hade ju köpt boken annars.

Faktum är att jag försökte ladda ner TPB AFK med utgångspunkt från TPB men det gick oerhört långsamt (med gnäll om att den måste vara den sämst seedade filmen någonsin enligt kommentarer där) så jag kollade på den via YouTube istället. Den går även att se på SVT Play.

Jag tyckte filmen var tämligen ointressant och den visar ännu en gång att man får vad man betalar för. Visst var det intressant att se lite mer om personerna bakom lagbrotten och rättegångarna men i övrigt framkom inget nytt alls. Filmen var uppbyggd som om den skulle vara någon slags thriller med mörka scener och spänningsmusik men det fanns inget i filmen som matchade detta så det var ett väldigt märkligt  och inkonsekvent upplägg. Vad ville man egentligen visa med filmen? Min gissning är att syftet är att profitera på TPB:s kändisskap och man gjorde en halvhjärtad insats med iofs bra teknisk filmkvalitet men man missade totalt att få en röd tråd.

Alla var inte heller med på noterna för Gottfrid Svartholm Warg ville inte medverka och var bara med i ett fåtal scener. En av scenerna var hans epic fail med PI-decimaler som jag tidigare skrivit om, utgående från trailern. I trailern kunde  man inte se hela tavlan och jag utgick från att det man inte såg var korrekt. Det var det inte, istället för att han gjorde fel i 42:a decimalen så gjorde han faktiskt fel redan i 25:e decimalen. Skrytmåns som imponerar på okunniga med slumpsiffror eftersom han förstår att de inte lätt kan kontrollera dem. I filmen utmålas han även som en knarkare av de andra och av en kompis.

Peter Sunde framstår som en väldigt naiv person som aldrig någonsin tror att han kommer att fällas. Han verkar dessutom tro att han kan komma undan genom att inte ta emot handlingarna han delges av en tjänsteman som han hånar. Han är förresten inte speciellt nöjd med filmen. Han berättar även att hans bror är en dömd anarkist. Förvånande, han är ju anarkist själv.

Fredrik Neij utmålas som en festprisse som håller igång med alkohol varje dag och då pratar vitt och brett om det mesta, han pratar bl.a. om ”blattejävlar”. Peter Sunde kallar honom för ”ett alkoholiserat rasistkräk”. Man får se när han kör omkring i en gammal bil och kastar P-böterna han fått. Moget.

Carl Lundström är bara med en kort stund och knäckebrödsmiljonären som slarvat bort alla pengar han inte lyckats skriva över på sin fru framstår mer eller mindre som en idiot som imponeras av att TPB var världens största torrentsajt, det viktiga var tydligen att den var störst på något.

Roger Wallis har jag inte sett så mycket om i media men han verkar ju vara ett riktigt pucko. Scenerna med honom ändrar inte på min ”förutfattade mening” om honom, tvärtom så bekräftar den bilden. Försvaret måste ha gjort en rejäl groda när de blandade in honom.

Sen har vi de där som åker omkring i en buss och fånar sig, var de från Piratbyrån? Vilket folk!

Om syftet med filmen vara att framställa personerna bakom TPB som löjeväckande figurer så har man verkligen lyckats! Betyget på en femgradig skala måste vara 1 (lägst). Som komedi betraktad – med lyteskomik angående de patetiska figurer som ligger bakom TPB – så får den väl en 3:a ändå.