Piratkopiering är fortfarande (nästan) stöld, även under maskering

Rent juridiskt är inte piratkopiering stöld utan brott mot upphovsrättslagen. Men resultatet av piratkopieringen liknar på många sätt stöld, alternativt snatteri. Gränsen där snatteri övergår till stöld ligger vid värden på 1000kr. En typisk pirat tankar ner och konsumerar media för värden långt utöver 1000kr på ett år, troligen för flera tusen i veckan i många fall.

Även om piraten inte hade köpt allt så hade piraten sannolikt kunnat köpa en hel del mer i alla fall om man inte kunnat piratkopiera. Analysföretaget Mediavision intervjuade piraterna själva och de svarade att de skulle ha köpt i 25% av fallen om de inte kunnat ladda ner. Den siffran får anses vara mycket osäker, troligen hade man inte ens haft så mycket pengar att man kunnat betala för 25% av det man laddat ner. Men man hade kunnat betala mer och konsumerat i enlighet vad man betalar, vilket anses vara det naturliga i alla andra sammanhang.

Det finns en del undersökningar som visar att pirater köper mer än de som inte är pirater, vilket kan förklaras av att de som konsumerar mest media också är de som både laddar ner mer och köper mer. Det finns dock ett antal undersökningar som visar att det skiljer mellan olika typer av media. Den schweiziska expertutredningen visade på att de som laddar ner musik illegalt på nätet faktiskt köper något mindre än de som inte laddar ner, men att de som laddar ner film illegalt köper lite mer än de som inte laddar ner. Dessa undersökningar är dock blindspår, varför ska man hitta konstiga sätt att legitimera brottsliga handlingar? Om exempelvis snattare köper mer på Ica än de som inte snattar på Ica, skulle snatteri då vara OK? Knappast. Snatteri såväl som piratkopiering brottslig verksamhet, det kan man inte snacka bort.

Stöldanalogin hatas av pirater, givetvis för att de inser att det ligger mycket sanning i det men man vill helst inte diskutera denna känsliga fråga. Då och då vågar någon tala klarspråk, exempelvis teknikexperten Peter Pettersson på Aftonbladets prylblogg. Det känns bara så befriande när någon talar från hjärtat:

Domen i ipredfallet tog 3,5 år. Till slut kom hovrätten fram till den slutsats som alla normalt tänkande människor borde komma fram till på egen hand.

Spridning av upphovsrättskyddat material via fildelning är olagligt och fullt jämförbart med stöld av varor i en butik till exempel.

Sedan kan Piratpartister och andra argumentera hur mycket de vill. Det är och förblir stöld.

Det spelar ingen roll om upphovsmännen är rika, om skivbolagen är rika eller om skivbutikerna är rika. Det är lika mycket stöld som att stjäla från en ica-handlare.

Bara för att det oftast går utan att man blir upptäckt eller dömd är ingen ursäkt för att göra det.

Priset till dagens, eller snarare 2012 års, dummaste kommentar går till Jon Karlung, vd på interneleverantören Bahnhof. Ni vet, de där företagen som tjänar grovt på fildelningstrafiken och helst inte vill att den försvinner.

I Dagens Eko sa Karlung att upphovsmännen inte skulle jaga fildelare utan istället utveckla tjänster som kunderna vill ha.

Herregud!!! Det är ju precis det man gjort. Alla vill ha upphovsrättsskyddad musik och film. Men, problemet är att man vill inte göra rätt för sig och betala.

Det är det som är verkliga problemet. Allt annat är försök att avleda diskussionen från det den egentligen borde handla om. Nämligen om stöld av upphovsrättsskyddat material är mindre stöld än stöld av varor i en butik.

Det finns en hel del att anmärka på i det han skriver. Det ÄR inte stöld rent juridiskt som exempel. Men faktum kvarstår – det liknar väldigt mycket stöld och problemet är verkligen att det är alldeles för lätt att kunna få tag i piratkopior istället för att göra rätt för sig och betala för sin egen konsumtion av media. Och det han skriver på slutet borde man diskutera betydligt oftare:

Om stöld av upphovsrättsskyddat material är mindre stöld än stöld av varor i en butik

Kan vi bottna i denna fråga så borde det bli enklare att diskutera frågor som proportionalitet, övervakning, straff osv.

Det har varit en hel del intressanta domar under 2012, i riktning mot att lagar faktiskt gäller, ansvar ska kunna utkrävas mot de som bryter mot lagen. Den stora skandalen är att vårt samhälle inte klarar att hantera teknikutvecklingen och samtidigt upprätthålla lagarna. Det är inte rimligt att fall som TPB och ePhone ska behöva ta så många år. Under så lång tid hinner kriminaliteten på internet frodas, till mycket stor skada för samhället såväl som för upphovsmännen. Det här gäller inte bara i Sverige utan i hela världen. Men nu ser man tydliga tecken på att man börjar komma ifatt så småningom. 2013 kommer att bli ett spännande år. Kanske inte för piraterna men för oss som anser att man ska göra rätt för sig.

Vilka krav på anonymitet på internet är förresten rimliga? När man går i en affär och handlar så är man i grunden anonym även om man kan bli igenkänd. Tar man fast en snattare så kopplas polisen in och till slut vet man identiteten på personen som har begått ett brott. Men pirater vill kunna göra precis vad som helst på nätet utan att det ska kunna gå att identifiera personen. Detta är inte rimligt. Det är rimligt att kunna identifiera en brottsling även om man använt sig av internet som verktyg. Här finns många utmaningar – exempelvis hur man ska hantera VPN-tjänster och andra sätt att kryptera sin trafik – men utvecklingen mot mer ansvarslöshet är riktigt ruggig. Hur skulle det se ut i samhället om alla gick med maskering på stan för att kunna begå olika typer av brott och inte åka dit för det? För vi vill ju att motsvarande lagar ska gälla i hela samhället, inklusive internet. Man har maskeringsförbud i vissa typer av offentliga demonstrationer – så att man inte ska kunna delta i ett upplopp under maskering – givetvis måste man kunna ha motsvarande synsätt på internet.

Var tog begrepp som att stå för vad man gjort vägen? Tjuvar och andra kriminella har alltid ansett sig stå över andra människor. Åker man fast så är det alltid någon annans fel att man hamnade i skiten. Men tyvärr kommer den här typen av kriminalitetstänkande in hos fler och fler i och med den bristande hanteringen på nätet och man lägger fokus på olika sätt att resonera sig bort från ansvar snarare än att stå för vad man gjort, en mycket oroväckande utveckling!

Rättvisan har segrat i Ephone-målet

Högsta domstolen kom i dag med beslut i det så kallade Ephone-målet som rör tolkning av Ipred-lagen. Ephone, som är satt i konkurs, måste nu lämna ut identiteten på den person som satt upp en pirattjänst för ljudböcker via en lösenordsskyddad ftp-server. Eftersom man inväntat förhandsavgörande i EU-domstolen så är domen solklar och kommer att ha stor betydelse för framtida fall.

IDG.se Aftonbladet Metro Expressen Sydsvenskan di.se Dn Svd

Domen är ganska svårsmält men innehåller en del intressanta klargöranden:

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privatliv. Denna rätt omfattar den som har haft en IP-adress vid ett visst tillfälle. Rätten till privatliv får inskränkas om det sker i lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till vissa allmänna eller enskilda intressen. Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europa-konventionen har var och en också rätt till respekt för sin egendom, där immateriella rättigheter ingår. Det innebär att båda dessa rättigheter måste respekteras och att det i lagstiftningen ska göras en avvägning mellan dem.

Detta känns helt självklart men det är bra att HD tar tydlig ställning till det. Piraterna brukar ju hävda att rätten till privatliv (den s.k. ”integriteten”) går utöver allt annat men det är givetvis helt fel.

När det gäller utlämnande av uppgifter skriver man bl.a.:

I varje enskilt fall ska en prövning ske av om åtgärden över huvud taget behöver tillgripas med hänsyn till omständigheterna eller om syftet kan tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. Det ankommer alltså på domstolen att göra en avvägning mellan skälen för åtgärden och de olägenheter som åtgärden kan medföra. Behovet av åtgärden ska bl.a. vägas mot effekterna för den enskildes integritet. Det bör då krävas att det är fråga om intrång i ensamrätten av en viss omfattning för att en rättighetshavare ska kunna få ut uppgifter om den abonnent som döljer sig bakom ett IP-nummer som använts vid intrång. Så är i regel fallet om intrånget avser tillgängliggörande av en film eller ett musikaliskt verk för allmänheten, exempelvis genom fildelning via internet, eftersom detta typiskt sett innebär stor skada för rättighetshavaren.

Bra att det klargjorts av HD att tillgängliggörande av en film eller ett musikaliskt verk för allmänheten typiskt innebär stor skada för rättighetsinnehavaren.

Piratvindarna verkar glädjande nog blåsa i helt fel riktning och skutan har börjat ta in ansenliga mängder vatten.

Fortsatt obstruktion i IPRED-mål

Enligt SvD:

Bredbandsoperatören Ephone behöver ännu inte lämna ut identiteten på personen bakom en server med ljudböcker. Det första Ipredmålet, sedan den nya lagen infördes, kan vara på väg till EU:s domstol för avgörande – en process som kan ta åratal.

Fortsatt obstruktion alltså, det framgår inte minst av följande uttalande från Bo Wigstrand, vd på Ephone:

TT: Räknar du med att aldrig behöva avslöja identiteten på din kund för bokförlagen?

– Jag kommer att begravas med den. Man ska inte ta ut jättemycket i förskott men det här visar att man inte kan ha lagar där privatspanare ska göra den här typen av undersökningar. Det ska polisen göra, säger Wigstrand.

Tänk om alla ärenden som tas upp i domstolar skulle hanteras på det här sättet! Vi får hoppas att ärendet inte tas upp i EU-domstolen.

Se även SR och Nyhetskanalen. Enligt piraterna är ärendet redan på väg till EU-domstolen.