Kränker datalagringsdirektivet mänskliga rättigheter?

Debatten kring datalagringsdirektivet är extremt polariserad och onyanserad. För eller emot. Rätt eller fel. Frågan är mer komplicerad än så.

I och med EU-domstolens beslut att ogiltigförklara datalagringsdirektivet så blossar en intressant debatt upp. Piraterna vill få det till att saken nu är ur världen och att det bara är att sluta att datalagra, med motiveringen att man annars kränker mänskliga rättigheter. Är det så?

Begreppet ”kränker” är överdrivet, det är snarare så att man inskränker vissa mänskliga rättigheter för att underlätta brottsbekämpning. Brottslighet är ju också ett slags kränkning av mänskliga rättigheter. Om inskränkningen görs på ett väl avvägt sätt med proportionalitet så är detta en acceptabel inskränkning. Inga mänskliga rättigheter är nämligen absoluta, de måste balanseras mot varandra (om de står i konflikt med varandra) och även mot andra intressen och nationell lagstiftning. Ett tydligt exempel är att upphovsrätten i vissa lägen kan stå över yttrandefriheten, vilket Europadomstolen (ECHR) tydligt bekräftade i fallet TPB och Peter Sunde, man ansåg i detta fall att visserligen är upphovsrättslagen en inskränkning i yttrandefriheten, men att upphovsmännens rättigheter att skydda sina verk och rättigheter kring dessa väger tyngre än piraternas ”rättighet” att ”yttra sig” via spridningen av piratkopior. Det finns många andra exempel där mänskliga rättigheter inte är obegränsade, som exempel väger försvarssekretess högre än yttrandefriheten, det är inte OK att sprida hemligstämplad information som kan påverka rikets säkerhet. Ett annat exempel är förtal eller hatbrott mot invandrare, det går inte att komma undan ansvar och ev. straff för sådana brott under förevändningen att man skulle ha oändlig yttrandefrihet, för det har man absolut inte.

Enligt pressmeddelandet från EU-domstolen så är lagringen enligt datalagringsdirektivet i sig inte kränkande:

Domstolen konstaterar att den lagring av uppgifter som krävs enligt direktivet inte kränker det väsentliga innehållet i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter. Direktivet gör det nämligen inte möjligt att få kännedom om själva innehållet i den elektroniska kommunikationen och föreskriver att leverantörerna av tjänster och nät ska iaktta vissa principer för att garantera uppgifternas skydd och säkerhet.

Och att lagringen mycket väl kan vara befogad:

Lagring av uppgifter i syfte att eventuellt överlämna dem till behöriga nationella myndigheter svarar mot ett mål av allmänintresse, nämligen bekämpningen av grov brottslighet, samt till allmän säkerhet.

Problemet är inte lagringen i sig utan att den inte är tillräckligt reglerad enligt datalagringsdirektivets nuvarande utformning:

Även om den lagring av uppgifter som direktivet ställer krav på kan anses ägnad att uppnå direktivets syfte, är det omfattande och särskilt allvarliga intrång som direktivet innebär i de aktuella grundläggande rättigheterna inte tillräckligt noggrant reglerat för att garantera att intrånget verkligen begränsas till vad som är strängt nödvändigt.

Efter EU-domstolens beslut har det uppstått ett märkligt läge. Är det OK att sluta datalagra? Vissa operatörer har redan slutat lagra, Bahnhof påstår sig också ha raderat sina data.

Post- och telestyrelsen (PTS) har gått ut med att man i nuläget inte kommer att vidta åtgärder mot de operatörer som slutat följa svensk lagstiftning.

Post- och telestyrelsen (PTS) har analyserat EU-domstolens dom som ogiltigförklarade EU-direktivet om lagring av trafikdata. PTS analys visar att det finns stora svårigheter att vidta åtgärder med stöd i datalagringsreglerna, som de är utformade i dag.

- Lagen om elektronisk kommunikation finns bland annat till för att värna enskildas integritet och dessa skyddsregler gäller även fortsättningsvis. Däremot ser vi stora svårigheter att vidta åtgärder utifrån de särskilda reglerna om datalagring som utgör undantag från de integritetsskyddande reglerna, säger PTS generaldirektör Göran Marby.

EU-domstolens dom har försatt alla EU:s medlemsstater i samma situation, där möjligheten att tillämpa nationell lagstiftning ställts på sin spets.

Beskedet från PTS ger tydlighet för de operatörer som frågat myndigheten om hur de ska agera i den uppkomna situationen

Angående sista raden, jag kan absolut inte hålla med om att detta ger tydlighet.

Justitieminister Beatrice Ask hävdar att lagen gäller, detta i ett skriftligt svar på frågor från riksdagsledamöter.

EU-domstolen slår fast att direktivet innebär ett omfattande och särskilt allvarligt intrång i rätten till privatliv och skyddet av personuppgifter. Domstolen konstaterar dock att en skyldighet att lagra uppgifter är en ändamålsenlig åtgärd för att uppnå syftet att bekämpa allvarlig brottslighet och upprätthålla allmän säkerhet, vilket skulle kunna motivera ett intrång i rättigheterna. Eftersom direktivet i vissa avseenden inte fastställer tydliga och preciserade regler för omfattningen av intrånget i de aktuella rättigheterna begränsas emellertid inte direktivet till vad som är absolut nödvändigt för att uppnå syftet. Domstolen har därför vid en samlad bedömning funnit att direktivet inte lever upp till proportionalitetsprincipen.

Alliansregeringen var vid genomförandet angelägen om en bra balans mellan intresset av en effektiv brottsbekämpning och intresset av skyddet för den personliga integriteteten. Direktivets ogiltigförklarande innebär inte att den lagstiftning som genomför direktivet i svensk rätt automatiskt blir ogiltig. EU-domstolens dom och dess konsekvenser måste dock analyseras grundligt. Därigenom kan konsekvenserna för svensk lagstiftning bedömas. De uppgifter som lagras enligt den svenska lagen är av stor betydelse för polis och åklagare vid utredning av allvarlig brottslighet. Konsekvenserna för de brottsbekämpande myndigheternas arbete måste därför beaktas, samtidigt som den personliga integriteten måste värnas.

Frågan är nu, gäller svensk lagstiftning eller inte?

Chefen för rikskriminalen ogillar EU-domstolens beslut, eftersom man ev. blir av med ett viktigt verktyg för brottsbekämpning.

- Utan tillgång till historiska trafikdata blir det betydligt svårare att utreda IT-relaterade brott som barnpornografibrott, groomning, näthat och förtal, säger Per Wadhed, chef för Rikskriminalpolisen, till polisen.se.

- Att få veta vem som döljer sig bakom en IP-adress, eller vilka sajter eller med vilka barn en misstänkt gärningsman har kommunicerat är väsentligt för att utreda sådana brott, fortsätter han.

I vissa fall hävdar han att det är en fråga om att kunna rädda liv.

- Vi går miste om uppgifter om vem som har ringt vem och när, eller vem som har mejlat vem, eller vilka som befann sig i ett visst område, säger Per Wadhed.

Saken har verkligen satts på spets i och med att Rikspolisstyrelsen har anmält Tele2 för att agera i strid med lagen om elektronisk kommunikation, LEK, eftersom man har slutat att datalagra.

Fast även om man slutat datalagra så kan det fortfarande finnas möjligheter för polisen att få ut information, det gjorde det redan innan datalagringsdirektivet fördes in. Operatörerna lagrar ändå en massa data eftersom detta behövs för att kunna debitera kunderna. I lagrådets betänkande innan man gick vidare med implementationen av datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning så resonerade man så här:

Till bilden hör emellertid att telefonbolagen sedan länge med abonnenternas tillstånd och med stöd i personuppgiftslagen (1998:204) och lagen om elektronisk kommunikation lagrar uppgifter i betydande mängd om telefon- och internettrafiken. Dessa uppgifter, som används av bolagen för fakturering av telefon- och internettrafik men också tjänar som underlag för marknadsföringsåtgärder, kan på begäran lämnas ut till de brottsbekämpande myndigheterna i den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken och 6 kap. 22 § lagen om elektronisk kommunikation. Vad som är nytt i det remitterade förslaget är framför allt att den föreslagna lagringen blir obligatorisk.

Man ansåg alltså att man redan hade en omfattande lagring hos operatörerna och att polisen redan kunde begära ut dessa data, men att man via datalagringsdirektivet bara gjorde denna lagring obligatorisk.

Frågan är vad som händer nu, gäller lagen eller inte? Det kan nog ta ett tag att reda ut frågan. Parallellt med detta finns det krafter som vill arbeta fram ett nytt datalagringsdirektiv från EU som åtgärdar de brister som EU-domstolen påpekade. Detta verkar rimligt. För svensk del kan det dock vara så att nuvarande datalagring faktiskt anses vara fullt laglig oavsett datalagringsdirektivets gilitghet, men det kan ta tid innan vi får klarhet i frågan. Tyvärr är en sådan period av oklart läge något som spelar kriminaliteten i händerna.

 

EU-domstolen förklarar holländska systemet med nedladdning för privat bruk olagligt

Pirater brukar hävda att det finns länder där det är tillåtet att ladda ner för privat bruk, ofta brukar man då ta upp Holland. Men nu har EU-domstolen förklarat det holländska systemet som olagligt och därmed är det per omgående olagligt att ladda ner upphovsrättsskyddat material för privat bruk. Det ska bli intressant att se vad Piratpartiet säger om detta, efter att ha hyllat EU-domstolens dom om datalagringsdirektivet

Pressmeddelande och länk till domen finns här:

In a landmark ruling, the European Court of Justice has declared this system unlawful. The case was brought by several electronics stores and manufacturers, whose products were made more expensive because of the levy

Föga förvånande.

If Member States were free to adopt legislation permitting, inter alia, reproductions for private use to be made from an unlawful source, the result of that would clearly be detrimental to the proper functioning of the internal market.

Inte heller detta är förvånande.

Consequently, the Court holds that national legislation which makes no distinction between private copies made from lawful sources and those made from counterfeited or pirated sources cannot be tolerated.

Svenska systemet skiljer i teorin på kopior från lagliga original men det fungerar ju knappast i praktiken, inte heller att spridning bara sker inom närmaste bekantskapskretsen.

Furthermore, the Court states that it is for the Member State which has authorised the making of private copies to ensure the proper application thereof and to restrict acts which are not authorised by the rightholders.

Det här klarar knappast det svenska systemet heller.

The Court further notes that the Dutch system also punishes those who buy their digital movies and music from authorized sources, as they also pay the piracy levy on the devices and media they record them to.

Ja det är uppenbart att avgifter på media slår orättvist, speciellt om de som köper film och musik även måste betala avgifter på media för att bekosta andras snyltkopiering. Och eftersom det är uppenbart idag att lagring på hårddiskar och andra lagringsmedia görs i mycket högre omfattning för piratkopierat material än för lagligt köpt material (eller lagligt privatkopierat), så är det också uppenbart att större delen av avgifterna som Copyswede samlar in faktiskt går att härröra till piratkopiering. Därmed borde även svensk privatkopieringslagstiftning anses vara ogiltig enligt EU-rätt.

Today’s judgment is also likely to affect other European countries with similar systems, such as Switzerland where downloading pirated works for personal use is also permitted.

Tråkigt med motgångar angående brottsbekämpning mha datalagringsdirektivet men detta är ändå något rejält att fira! Kanske kan det här även på sikt göra att svenska systemet med privatkopiering och avgifter via Copyswede måste avskaffas, det vore verkligen på tiden!

ISP:er kan betraktas som mellanhänder för brottslighet och behöva blockera TPB och liknande illegala tjänster enligt EU-domstolen

EU-domstolen har nu beslutat att ISP:er kan avkrävas att blockera illegala tjänster eftersom ISP:erna fungerar som en mellanhand för den brottsliga verksamheten. Enligt domen:

1. Article 8(3) of Directive 2001/29/EC of the European Parliament and of the Council of 22 May 2001 on the harmonisation of certain aspects of copyright and related rights in the information society must be interpreted as meaning that a person who makes protected subject-matter available to the public on a website without the agreement of the rightholder, for the purpose of Article 3(2) of that directive, is using the services of the internet service provider of the persons accessing that subject-matter, which must be regarded as an intermediary within the meaning of Article 8(3) of Directive 2001/29.

En ISP som ger tillgång till piratsajt för en av sina kunder är alltså att betrakta som mellanhand för brottsligheten. I och med detta råder det heller ingen tveksamhet om att Piratpartiets tidigare leverans av bandbredd till TPB var olaglig.

2. The fundamental rights recognised by EU law must be interpreted as not precluding a court injunction prohibiting an internet service provider from allowing its customers access to a website placing protected subject-matter online without the agreement of the rightholders when that injunction does not specify the measures which that access provider must take and when that access provider can avoid incurring coercive penalties for breach of that injunction by showing that it has taken all reasonable measures, provided that (i) the measures taken do not unnecessarily deprive internet users of the possibility of lawfully accessing the information available and (ii) that those measures have the effect of preventing unauthorised access to the protected subject-matter or, at least, of making it difficult to achieve and of seriously discouraging internet users who are using the services of the addressee of that injunction from accessing the subject-matter that has been made available to them in breach of the intellectual property right, that being a matter for the national authorities and courts to establish.

Nationella domstolar får alltså besluta om att en ISP måste blockera en illegal tjänst som TPB, eftersom detta antingen förhindrar eller åtminstone försvårar fortsatt brottslighet och förebygger sådan. Detta givet att åtgärderna är proportionerliga och i TPB:s fall kan man ju knappast hävda att blockering skulle vara oproportionerlig. I och med denna dom kommer sannolikt en avsevärd ökning av blockering av piratsajter ske och detta är verkligen på tiden.

Se även theregister TorrentFreak

Erkände appstöld för över 700 000 dollar

Två personer har erkänt kriminalitet kopplat till upphovsrättsbrott, efter att illegalt ha sålt kopior på Android-appar under 2 år.

Man uppskattar det till att man sålt kopior på appar med försäljningspris 700 000 dollar och på den kriminella verksamheten dragit in över 80 000 dollar i förtjänst.

The domain seizures were the first ever against “rogue” mobile app marketplaces and followed similar actions against BitTorrent and streaming sites.

Bra att man äntligen lyckas göra något åt denna kriminalitet. Mycket mer måste göras!

These men trampled on the intellectual property rights of others when they and other members of the Appbucket group distributed more than one million copies of pirated apps.

Det är så tjuvar jobbar, oavsett om det handlar om att sälja stöldgods från villainbrott, stulna bilar, appar, musik eller film som man inte har rätt att sälja.

The FBI will continue to work with its various law enforcement partners in identifying, investigating, and presenting for prosecution those individuals and groups engaged in such criminal activities that involve the attempt to profit from the hard work and the developed creative ideas of others

Bra! Men hur kan det komma sig att Sverige som rättsstat är så oerhört flata mot liknande verksamhet? Varför dras inte TPB:s se-domän in? Helt obegripligt!

Snatteri och piratkopiering hos ungdomar

Jag hävdar att det finns många likheter mellan brotten snatteri, stöld och piratkopiering. Brotten utförs i stor mängd, för egen vinning (utan ”kommersiella intressen”) och någon annan får betala för att snattaren/tjuven resp. fildelaren snor åt sig en vara utan att betala för sig. Men när det gäller brottsbekämpningen finns det mycket stora skillnader, vilket jag nu ska visa via fakta.

Enligt Brottsförebyggande Rådet (Brå) så har mellan 60-70 000 butiksstölder/snatterier anmälts per år under de senaste 10 åren. Specialstudier av butikernas svinn visar att endast mellan 5-10 procent av det totala antalet butiksstölder/snatterier upptäcks och anmäls till polisen, vilket då skulle ge att det begås mellan 300 000 och 700 000 sådana varje år, en halv miljon grovt räknat. Enligt Brås skolundersökning uppgav var tredje niondeklassare att de snattat något under det senaste året. En vanlig (felaktig) piratuppfattning är följande (Per ”wertigon” Ekström):

Det är ytterst få som snattar, kanske en på hundra eller en på tusen. Det är en på fem som fildelar.

Bland ungdomar tycks alltså snatteri av varor snarare vara oerhört vanligt, var tredje niondeklassare är ju en enormt hög siffra och den verkar ha ökat på senare år, det låg kring var fjärde eller var femte niondeklassare tidigare.

Hela 45% av de anmälda brotten kunde klaras upp, dvs en person kunde bindas till brottet. Strafföreläggande och böter var de vanligaste påföljderna och 16 800 personer lagfördes för det år 2010.

Se Brås statistik och butiksstöld och snatterier.

Man kan alltså se att snatteri är ett mycket vanligt brott bland ungdomar men att man ändå upptäcker och bestraffar en relativt stor andel.

I fallet piratkopiering så har jag hittat en mycket intressant undersökning från 2007, Fildelningsvanorna bland gymnasieungdomar, gjord av studenter vid Matematiska och systemtekniska institutionen vid Växjö universitet. Man har fått 141 enkätsvar från ålder 16-19 år, 59% män och 41% kvinnor. Det är relativt många och eftersom undersökningen gjorts av studenter så kan man knappast beskylla den för att vara beställd av ”maffian” eller liknande. Tvärtom, personerna som genomfört undersökningen säger följande i slutet av rapporten:

Vi tror personligen att fildelning inte är något som man kommer att kunna lösa genom att förbjuda det och så länge parterna är oense om hur det hela ska lösas kommer folk fortsätta ladda ner alla sorters media med gott samvete.

En sammanfattande slutsats är följande:

En klar majoritet av gymnasieungdomar fildelar. Även om vissa skillnader finns mellan könen så är de på många punkter såsom bandbredd och moraliska inställning lika. Fildelningen påverkar även köpbeteendendet hos vår målgrupp som i många fall oftare laddade ner än köpte vissa sorters media. Lagstiftningen har inte heller någon större påverkan på deras fildelningsvanor.

Några intressanta delresultat av undersökningen:

  • 78 % ansåg att musiken var för dyr i handeln och resterande 22 % ansåg att priserna var rimliga. En hel del tyckte alltså att priserna var rimliga.
  • I fallet film ansåg 52% att priserna var för dyra men hela 46% ansåg att de var rimliga. Det här stämmer alltså inte alls med hur piratpartister och andra piratförespråkare på nätet brukar argumentera.
  • Hela 91% hade fildelat media.
  • Den olagliga andelen nedladdning står för 47% av all nedladdning. Stämmer inte heller med piratpartisternas argumentation.
  • Det handlar om massiv nedladdning:
    • 18% laddar ner musik varje dag, 37% några gånger varje vecka, 19% några gånger i månaden
    • 9% laddar ner film varje dag, 15% några gånger varje vecka, 19% några gånger i månaden
    • 6% laddar ner spel varje dag, 4% några gånger varje vecka, 11% några gånger i månaden
    • 5% laddar ner dataprogram varje dag, 4% några gånger varje vecka, 20% några gånger i månaden
    • 2% laddar ner böcker varje dag, 1% några gånger varje vecka, 1% några gånger i månaden. Det där med att internet skulle vara världens största bibliotek verkar inte stämma så bra, det är företrädesvis musik, film, spel och dataprogram som laddas ner alltså.
  • Ser vi sedan till mängden som laddas ner så är även den massiv:
    • 14% laddar ner mer än 100 låtar per månad, 21% mellan 30-100, 26% mellan 10-30, 23% mellan 1-10, 16% laddar aldrig ner musik
    • 4% laddar ner mer än 100 filmer per månad, 1% mellan 30-100, 9% mellan 10-30, 42% mellan 1-10, 44% laddar aldrig ner film
    • 5% laddar ner mer än 100 spel per månad, 0% mellan 30-100, 4% mellan 10-30, 39% mellan 1-10, 53% laddar aldrig ner spel
    • 3% laddar ner mer än 100 program per månad, 1% mellan 30-100, 5% mellan 10-30, 40% mellan 1-10, 51% laddar aldrig ner program
    • 2% laddade ner mer än 100 böcker per månad, 1% mellan 30-100, 0% mellan 10-30, 11% mellan 1-10, 86% laddar aldrig ner böcker
  • Hur många köper det man laddat ner?
    • 42% köper aldrig det man laddat ner
    • 41% köper sällan det man laddat ner
    • 17% köper ofta det man laddat ner
  • Angående samplingseffekten (som vissa hävdar har minskat och var större då fildelningen på internet tog fart):
    • 64% ansåg att de ofta hittade nya saker som de aldrig skulle ha hittat annars. 17% av de som upptäckt nytt på detta sätt säger sig ofta köpa produkten, detta skulle då innebär att i bästa fall 11% ofta skulle hitta nya saker som de sedan köper. Men det stora flertalet skulle ju inte göra så utan bara konsumera utan att betala medan andra får betala även för deras egen konsumtion. Och från denna statistik går det heller inte säga hur stor andel nya köp detta skulle leda till men ”ofta” borde sannolikt medföra betydligt mindre än 11%.
  • Hur  många skulle ha köpt lagligt om man inte kunde ladda ner olagligt?
    • Bara 8% skulle inte ha köpt något alls om man inte hade kunnat ladda ner
    • 61% skulle ha köpt ett fåtal
    • 15% skulle ha köpt det mesta. Ganska hög siffra ändå, stämmer relativt bra med Mediavisions undersökning som pekade på 25%. 15% i förlorad intäkt är enormt mycket!
    • Endast 1% skulle ha köpt allt
    • 15% valde att inte svara på frågan, vilket antyder att en högre andel än 15-16% skulle ha köpt om man inte kunnat ladda ner illegalt. Återigen, Mediavision var nog inte helt fel ute.
  • Hur många köper oftare än vad man laddar ner?
    • 12% köper oftare musik än vad man laddar ner
    • 31% köper oftare film än vad man laddar ner
    • 5% köper oftare program än vad man laddar ner
    • 46% köper oftare böcker än vad man laddar ner
  • Hur stor är rädslan för att åka dit för piratkopiering?
    • Bara 1% kände rädsla för att åka dit
    • 16% var lite rädda
    • 83% var inte alls rädda
  • Och hur var moralen kring fildelning?
    • 5% tyckte att det var moraliskt fel
    • 36% tyckte att det var moraliskt fel i vissa fall
    • 51% tyckte inte alls att det var moraliskt fel
    • 5% ville inte svara på frågan. Moralen är sannolikt mycket starkt kopplad till den låga risken för att åka dit för det.
  • De vanligaste svaren om vad som är positivt med olaglig fildelning
    • Det är gratis
    • Enkelt
    • Snabbt
    • Median når ut till en större målgrupp
    • Upptäcka saker man annars skulle ha missat
    • Stort utbud
    • Bra sätt för mindre kända artister att nå ut till en större och bredare publik
  • De vanligaste svaren om vad som är negativt med olagligt fildelning
    • Artister/förlag förlorar inkomster
    • Det är olagligt och man kan bli ställd inför rätta för det
    • Om industrin förlorar för stora inkomster så finns risken att kvaliteten på det material man ger ut kommer att minska

Både snatteri och piratkopiering är volymsbrott, en mycket stor andel (ungdomar är sannolikt överrepresenterade) svenskar bryter mot lagen. Hela 60-70 000 snatterier anmäls varje år, motsvarande för piratkopiering måste vara försumbart litet givet det man ser i media.  Det finns i alla fall ett mycket litet antal domar mot vanliga fildelare enligt Ung Pirats egen sammanställning. Andelen anmälda snattare som fälls för brottet är också relativt hög, 16 800 personer år 2010. Bara ett försumbart litet antal personer fälls för piratkopiering.

Jag hittade faktiskt lite statistik från Polisen angående anmälda brott som har med upphovsrättsbrott att göra, brottskoder 5101 till 5104. 5101 är brott mot upphovsrätten via fildelning. Totalt sett för dessa brottskoder anmäldes grovt sett bara 200 brott per år i hela Sverige under 2011 och 2012. Glädjande nog har dock uppklarningsprocenten gått från under 5% 2010 till över 30% 2012. Men även om uppklarningsprocenten ökar så anmäls ju en alldeles för liten andel av de begångna brotten om man jämför med hur det fungerar med snatteri av varor.

Det finns ingen undersökning kring hur stor andel av snattarna som skulle ha köpt om de inte hade kunnat snatta men det är inte alls orimligt att det handlar om liknande siffror som för media ovan. Procentsatserna kan förstås skilja sig en hel del men det gör det ju också mellan de olika typerna av media. Principen bör ändå vara att i bägge fallen så skulle en relativt stor andel lagliga köp ha ersatt snatterierna om man inte hade kunnat snatta. Inte orimligt att det handlar om 15-25% som i fallet piratkopiering. Även om många butiker går med höga vinster trots snatterier så skulle de då få ännu högre vinster utan dessa snatterier.

Sannolikt finns det en viss samplingseffekt även för vanliga snatterier, typ att en snattare kan tänka sig att sno en ny sorts godis som man inte hade lust att chansa på att köpa ifall man inte skulle gilla det. Detta skulle ju givetvis kunna leda till nya köp av denna produkt men ingen skulle väl komma på den befängda idén att sådan sampling via snatteri skulle vara OK? Så varför skulle den vara OK för upphovsrättsskyddad media? I fallet snattat godis så uteblir handlarens vinst eftersom köpesumman inte kommer in. Det blir även en viss förlust kopplat till inköpspris och administrativa kostnader. I fallet media via fil eller streaming så är det bara intäkten som uteblir eftersom något inköpspris inte förloras, dock är det ju ändå en förlust eftersom piraten utnyttjar produkten utan att betala, precis som när snattaren tar och äter godiset utan att betala.

Något har gått allvarligt fel i rättstillämpningen. Brotten är likartade men upphovsmännen tycks vara rättslösa till skillnad från butikerna vad gäller snatteri. Även om bara 5-10% av snatterierna upptäcks och anmäls så är det ändå totalt sett en rätt stor andel och därmed en hög avskräckande effekt. Motsvarande för piratkopiering finns ju inte alls, det är i praktiken bara ett fåtal av de som driver de stora piratsajterna som åker dit och får kännbara straff. Det verkar ligga kring 5-10% risk att åka dit för snatteri, vilket innebär att de allra flesta snattare känner en rädsla för att åka dit för det, trots detta snattar var tredje nioklassare. I fallet innehållsstöld/piratkopiering med bara 200 anmälda fall per år så är risken för att åka dit för det helt försumbar och bara 1% av brottslingarna känner allvarlig rädsla, en överdriven sådan givet den faktiska risken att åka dit. Något måste göras eftersom snatteri och piratkopiering är likartade brott och borde ges en likartad effektiv brottsbekämpning.

Inte nog med att man stjäl innehåll, det finns ett politiskt parti som propagerar för att detta ska vara OK, Piratpartiet och dess ungdomsförbund Ung Pirat. Ung Pirat har dessutom öppnat K-kassan som är en slags ”försäkring” ifall man åker dit för sin innehållstöld. Genom att teckna en sådan ”försäkring” så ska man alltså lugnt kunna fortsätta att stjäla från andra och få ekonomisk hjälp om man mot förmodan åker dit för det. Liknande moraliskt tveksamma konstruktioner finns eller har funnits för att planka i kollektivtrafiken eller för fortkörningsböter. Borde man ha en motsvarande kassa för att kunna snatta på Ica eller H&M, för att kunna bidragsfuska eller fuska med försäkringar, utan att oroa sig för de ekonomiska konsekvenserna utifall att man mot förmodan ändå åker dit för brottet?

Sammanfattningsvis är det enkelt att konstatera att moralen hos ungdomar inte skiljer sig nämnvärt angående snatteri av varor jämför med snatteri av innehåll, piratkopiering. Att en tredjedel av niondeklassarna snattar varor säger att moralen inte står högt i kurs ens när det gäller fysiska varor. När det då är betydligt enklare att snatta innehåll, piratkopiera, och att risken är oerhört mycket mindre att åka dit för det, ja då är det inte konstigt att piratkopiering är vardagsmat för samma ungdomar. Tillfället gör tjuven, ett gammalt talesätt som fortfarande gäller. Eftersom andelen niondeklassare som snattar ökat från var femte till var tredje på senare år är det heller inte orimligt att piratkopieringsmoralen får efterverkningar även på butikssnatterierna. Om det finns ett sådant samband så är misslyckandet i rättstillämpningen för upphovsrätt alltså katastrofal för medborgarnas moral kring stöld och snatteri, vilket kan åstadkomma en oerhörd skada för samhället.

Så här säger filmaren, författaren och journalisten Börje Peratt om Fildelning – Snatteri Stöld:

En konstnärs satsning är en chans att få lön för mödan i efterhand. Jämför med bonden som plöjer en åker, sår och vattnar fram kornkopior. När skörden är klar fylls ladan av råttor som alla tar för sig av kopiorna så att bonden förlorar sin skörd, går i konkurs och får se sin familj svälta.

Det handlar om att göra rätt för sig. Antipiratbyrån är idag konstnärens enda skydd. De borgeliga politiska ungdomsförbund vill slippa göra rätt för sig. Vänsterpartiet går ut hårdast och sällar sig till en organiserad ungdomsbrottslighet. Skrämmande.

Den som inte vill betala för något som man ska betala för utför en brottslig handling. Den som tar tillfället i akt att sno är en tjuv. I en affär kallas det att snatta. På internet kallas det att fildela eller helt enkelt IT-tjuv. Den som tycker att man ska kunna kopiera andras verk för eget syfte eller för spridning stjäl också. Innebörden i copyright och upphovsrätt är just att skydda ett konstnärligt verk. I de allra flesta fall kan det vara fråga om lång tids oavlönat arbete för att färdigställa ett verk. En bok, musik eller film. Poängen med en konstnärs/Författares/Kompositörs satsning är att man ska få en chans att få ersättning och lön för mödan för kopior, visningar, uppspelningar i efterhand. Man kan här jämföra med bonden. Som röjer en åker, plöjer dess mark, sår och så småningom skördar. När skörden är klar och ska säljas till kunder. Ja då sätter Piratbyrån igång och skickar in råttor i ladan som alla tar för sig så att bonden förlorar sin skörd, går i konkurs och får se sin familj svälta.

Vänsterpartiet gör gemensam sak med den tjuvuppmanande Piratbyrån och anklagar de som vill skapa rättvisa för att kriminalisera en hel generation ungdomar. Att tjyva och sno är fel. Och att bli anklagade för tjuveri och få svara för sina stölder är den enda chansen för konstnärers överlevnad. Så behåll fildelarlagen utan att kompromissa. Med Piratbyråns moral så är affärssnatteri också tillåtet. Varför ska man betala i kassan när man fritt kan ta från hyllorna? Det är min förhoppning att inte bara piratkopiering utan även spridandet av stöd för fildelning ska kriminaliseras. Det borde finnas någon lag som bestraffar uppmaning till lagbrott och stöld.

Var går gränsen för ansvar för att förhindra brott?

En domstol i tyskland beslutade nyligen att den som registrerar en domän kan vara ansvarig för brottslig verksamhet som begås via den domänen.

In order to stop the distribution of a copy of Robin Thicke’s album Blurred Lines, Universal Music had obtained an injunction against Key-Systems, a German-based registrar with whom H33T had registered its domain name. In order to comply with the court order, Key-Systems deleted H33T.com’s DNS entries which took the site down.

H33T eventually reappeared under a new domain, although as an indexer minus its long-standing tracker. But now, some months later, there is a new and worrying twist in the tale, one that could have serious implications for domain registrars.

A judgment just published by the Regional Court of Saarbrücken states that a domain registrar, in this case Key-Systems, can be held liable for the infringing actions of a site (in this case H33T) if it is “obvious” that it is committing offenses under copyright law.

Following complaints from Universal and its legal team, Key-Systems reportedly informed H33T about the alleged infringement of “Blurred Lines” but no action was taken to remove the content in question. This, alongside claims that H33T had disguised the owner of its domain by using a shell company in the Seychelles, meant that the registrar had no choice but to disable the domain or become liable itself.

Är det här rimligt? Ja det är det enligt min mening eftersom man måste ha ett sätt att komma åt kriminell verksamhet som väljer att vara anonym på olika sätt, det är inte rimligt att man ska kunna begå brott med skydd av anonymitet. Om en part som medverkar på något sätt – det kan vara den som registrerar domänen, en ISP som levererar bandbredd, eller annan godtycklig part vars verksamhet är en viktig del i kedjan – blir uppmärksammad på att en verksamhet sannolikt bryter mot lagen, ja då är det fullt rimligt att en domstol ska kunna döma ut att man avbryter sitt åtagande alternativt utdöms straff för medverkan i fortsatt verksamhet.

Om man enkelt kan hitta den som driver tjänsten, ja då behöver man ju inte gå omvägar via andra som levererar olika deltjänster, men om den kriminella parten gömmer sig under anonymitet så har man inget val. När det gäller domäner kan man ju f.ö. ändra regler och tillämpning så att parter som driver tjänster MÅSTE vara möjliga att nå för anses vara lagliga, dvs att gömma sig under bulvanföretag osv. anses vara olagligt om det visar sig att man inte kan nå parten med legala krav. Man borde alltså kunna anse att samtliga domäner som TPB använder sig av är olagliga eftersom man inte kan ställa ansvariga till svars för brotten i och med att de har valt att dölja sin identitet. Detta borde vara en universell princip i vårt rättssamhälle.

Jag tycker att det inte ska behöva gå så långt som att det krävs ett domstolsbeslut, det vore anständigt att det räcker med att någon uppmärksammar parten på vad som sker och så bryter man frivilligt avtalet med den som ansvarar för brottsligheten. Alla företag (utom möjligen skrupellösa företag som PRQ) har avtal med sina kunder och som säger att man ska hålla sig till lagen, det är bara att ensidigt bryta om man uppmärksammas på att man som exempel driver en pirattjänst.

Självaste Bahnhof som ju försöker få kunder baserat på sina värderingar om ”integritet” (för att kunna begå piratkopiering under anonymitet) bröt ju nyligen avtalet med Lexbase av diverse angivna skäl.

– Det är främst av omsorg om de personer som varit inne på Lexbase och köpt domar eller andra uppgifter som vi stängt sajten – vi ”drog ut sladden”, helt enkelt. Dessa personer har betalat för det de handlat med med kort och då via Paypal lämnat kontouppgifter som vi befarar att obehöriga kan ha kommit över. Vårt råd till den som handlat är att kontakta sin bank för att kontrollera rörelserna på kontot, säger Jon Jordås.

Han understryker att stängningen inte är att betrakta som varken juridiskt eller etiskt betingad.

– Vi håller igång servrar för en kund så länge den följer svensk lag. Efter vad vi förstår har inget olagligt skett som kan lastas Lexbase. Men säkerheten fungerar inte. Och då ingriper vi, säger han.

Bahnhof är möjligen något mindre skrupellösa än PRQ men jag ger inte mycket för deras etik. Min bedömning av varför de egentligen valde att bryta avtalet med Lexbase är snarare att Lexbase i rekordfart fått ett enormt dåligt rykte via media och att detta riskerade att skada Bahnhofs varumärke. Utan denna mediastorm hade man sannolikt valt att fortsätta med sin ytterst tveksamma affärsetik.

Tröttsamma repriser av Rick Falkvinge

Rick Falkvinge, Piratpartiets tidigare ledare som fick avgå efter skandalen om legalisering av barnporrinnehav, skriver regelbundet på TorrentFreak. Obegripligt, det är repris på samma smörja varenda gång. Han försöker styra debatten, vad piraterna ska tänka, vilka ord de ska välja och inte välja osv. Lyckas han? Nej, för varje nytt försök blir gensvaret bara mindre och mindre. Varför? För att det han skriver är nonsens. Ta som exempel det han skrev om It Was Never About The Money, Stupid: The Similarities Between Copyright Monopoly Madness & Boston Tea Taxes

I don’t want to hear the “you just don’t want to pay” ever again. We are manufacturing our own copies from what we observe firsthand with our own labor and materials, and we have every moral, philosophical, ethical, economical, and natural right to do so. We reject an obsolete industry’s legal right to enact private taxation on us for our own work. If you want to be part of the future, at least try to understand the bigger picture.

Detta är rent nonsens, piraterna ”tillverkar” visserligen kopior av filer men man tillverkar inget innehåll, man stjäl innehåll eftersom man inte har rätt att framställa exemplar av med detta innehåll. Det är helt irrelevant om man gör det med eget arbete och egna datorer, det är lika olagligt om det görs via andras arbete och andras datorer. Allt man gör av egen kraft och med egen utrustning är inte tillåtet, det finns hur många exempel som helst på detta. Så det finns inget i detta som gör det rätt vare sig ”filosofiskt”, ”etiskt”, ”ekonomiskt” eller ”naturligt”. Och vill man vara en del av framtiden så måste man verkligen förstå den stora bilden – att digitala produkter och tjänster blir en allt större del av marknaden och upphovsrätt och skyddande av skaparnas arbete är en förutsättning för den stora bilden.

Here’s to hoping the debate in 2014 will be just slightly better than in all the previous years since I got involved in this debate, which was in about 1987. It’s up to all of us to force the debate to go there.

Jag hoppas snarare att Rick Falkvinge förstår att om han har haft fel sedan 1987 och ständigt upprepar samma missförstånd, ja då är det nog dags att tänka om. Om hans karta inte visat sig stämma med verkligheten under så många år så är det hans karta som behöver ritas om.

Och hur ska Rick Falkvinge tvinga debatten i rätt riktning? Är det mer på temat att det personliga priset för att ha piratfientliga åsikter ska vara högt? Mer på temat censur och hot kanske?

Märkligt sammanträffande förresten att Falkvinge har samma argumentation och ordval som signaturen Fredrika som hotat mig med att mitt hem kan börja brinna om jag fortsätter att skriva i kommentarsfälten på TorrentFreak. Är sådana hot och aktioner ett rimligt personligt pris att betala för åsikter, Rick Falkvinge? Vågar du svara på frågan här i ett forum du inte kan kontrollera med censur? Kanske även Christian Engström och Anna Troberg vill dela med sig av sina svar?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare